This is it

Livets stora gåta... älskar glömma och förlåta..

man säger att tiden läker alla sår...

men jag tror inte på det... utan att man lär sig att leva med det men att det allrid kommer att sitta kvar...

detta "svek" eller liknande som det kan handla om. 

Jag har blivit sviken några gånger i mitt liv.. 

Av tnågra vänner som jag trodde var mina riktiga vänner .. ena var när ja va 16 o den andra var för inte alls länge sen... kommer över mig ibland.. o sånt gör mig ledsen.,... hur man kan ljuga för en människa som man kallar ens vän... men de kommer för alltid vara en gåta..

sen så har man ju blivit "bränd" på den lusten som dom flesta får uppleva då & då... 

och det är nog det värsta man kan uppleva.. för är man uppemot öronen förälskad i någon o får respons på den fronten men sen att det sen visar sig vara ett spel.. då suger det ner en i ett svart hål som man aldrig tror att man kan ta sig upp från igen... o har man sen blivit nersugen i det där hålet så pass många gånger så är det sjukt mycket svårare för varje ny gång att bryta ner den där muren av osäkerhet o rädsla. 

Jag bryter sakta men säkert ner osäkerhetsmuren just nu men försiktigt,... jag vill verkligen tro att det finns .. att det finns en fin själ som är menad för mig... mn jag har fortfarande osäkerheten kvar... o den kommer nog föralltid att stanna... men jag vet inte,... nu kanske det är min tur... är det det? 

Jag måste verkligen vara försiktig tänker jag ... men OM man är FÖR försiktig så kanske det bara rinner ut i sanden o bara blir en stor smet av de hela o helt plötsligt borta... 

men NÄR vet man att man faktiskt ska ta den där chansen? när vet man att det är rätt tillfälle rätt tidpunkt?

så komplicerat att ha känslor..

att vara vuxen... ibland vill jag bara krypa upp i mammas knä o bli kliad på ryggen o bo hemma igen .. utan bekymmer eller liknande.. 

men sen så tänker jag efter... 

jag är fan vuxen nu...

jag tar mina egna beslut... 

jag har barn jag bor själv, o jag klarar de alldeles utmärkt.. o sen är de sjukt vuxet att inse att man kanske är svag ibland o vill bli liten igen men ställer sig upp igen på egna ben o klarar av situationen , man ställer sig upp stolt o ser: det var inte så farligt..

i detta inlägg inser jag nu att jag vill fan testa ... varför inte? vi lever bara en gång... 

MEN jag tänker inte köra autoban utan här blir det ponnykarusells takter.. denna gång... verkligen !

Jag faller mer o mer ... men på ett bra sätt <3

Ta hand om det du har innan du mister det du vet aldrig NÄR det är försent 

älska det du älska kan... 

det gör mycket för den som söker din respons. 

throw yourself out .. there IS somebody there too catch you...

inom sinom tid är det din tur... vägar du chansa o testa ?

testa nya vägar? eller finns de kanske mitt framför ögonen på dig? det vet man aldrig,....

goodbye and hejdå!

Tänkvärt <3