.

Något sa mig att jag måste börja skriva av mig igen. 

Eller bara skriva helt enkelt.

Idag är det Fars Dag!

Fars dag för exakt ett år sen var mindre rolig.

På morgonen knackade det på dörren och det skulle bli en början på ett väldigt jobbigt år...

Det var 2 kvinnor som kom personligen för att informera tragedin som hänt personligen till mig. 

Jag får ont i magen bara jag tänker på det, den dagen går igenom skallen på mig vareviga dag som jag vaknar... Det var denna dag Lallis bestämt sig för det drastiska beslutet att försöka ta sitt liv, just idag för ett år sen. 

För att sen vandra vidare 2 december efter att vi setat vid hennes sida dag och ut dag in för att finnas där så hon inte skulle vara ensam. Vi turades om att sova i skift. Hur lätt är det att sova när man vet att slutet är nära. 

Du fick tillslut ro i kroppen och det var då det var dags att börja ta in att du på riktigt var borta, att du inte längre fanns hos oss. 

Vår älskade syster/dotter/moster.

Jag personligen har verkligen inte lärt mig "hur man ska kunna leva utan dig" är man van att höras nästintill varje dag till att det tar abrupt slut, till att inte få höra din röst alls längre. 

Fy fan alltså. 

Men jag VET att vi kommer ses en vacker dag.

Jag vet att du sitter vid mig i soffan och fnissar för att du äntligen kan leka osynlig,

äntligen slipper packa en väska när du ska någonstans. Du kan sväva mellan husen och kolla läget på alla oss. Jag känner din närvaro varje dag, jag känner att ron i kroppen börja infinna sig en liten bit i taget på mig... 

Jag måste ju börja "gå vidare", eller "lära" mig hur jag ska hantera sorgen.

Jag anser fortfarande att saknaden, sorgen, hjälplösheten inte går att ta bort, det blir bara större ju längre tiden går... 

Eftersom 2 december är nära nu så får jag en klump i magen... Denna dagen också är som jobbigast, men jag har lovat dig att jag inte ska dra skam över fars dag, då ska ja  försöka göra det "bästa" av situationen. 

Det ser säkert roligt ut när jag skriver för jag skriver som jag har fört en konversation nyss med syrran, men man kan på sätt och vis säga att jag har gjort det för ett tag sen. Den människan som hjälpte mig med det gjorde att jag fick mer ro i kroppen, att jag kunde börja gå vidare, att jag fick veta att det finns liv efter livet man haft. Det kändes skönt. Det ÄR skönt att veta. 

Men jag önskar inte ens min värsta fiende en sådan sorg som jag, barnen och resterande familj får genomlida. Den smärtan kommer aldrig någonsin försvinna och man inser verkligen hur skört ett liv är. Men det gör också att man ser till att ta tillvara på alla man har kvar. 

Inte många som värderar det dom har, många som stressar genom sina dagar, många som ser bort om det är något problem "dom inte orkar" ta tag i. 

För tusan jag har sagt det 1498498174 GGR men jag säger det IGEN: Säg till varandra att ni älskar varandra, kramas så ofta ni kan, var inte rädd för döden för den kommer för eller senare för oss alla MEN mest av allt, stanna upp se vad du har runtom dig och tillåt dig själv att känna.

Det var detta inlägget nu får det ta slut för denna gången. 

KAN jag så KAN du leva i nuet!

Goodbye and hejdå!

.

Pratade precis med barnens far. Barnen är där i helgen.

Han berättade om min älskade lilla finaste dotter Lovisa.

Dom hade kollat på mello som vanligt sen kom Linus Svennings låt upp. "Bröder".

Hon hade brustit som aldrig förr. Hon hade gråtit och gråtit och gråtit. Hon kom att tänka på älskade lilla Lallis. Sin moster som hon älskade så starkt. Hon kunde inte hålla det inne längre. Hon brast som aldrig förr hemma hos sin far. Förmodligen för att visa sig stark inför mig, så har hon inte visat något här hemma. Men där hade det inte gått längre. Och det gör så ont i mig, samtidigt som jag har en jävligt enorm saknad efter min syster jag pratade med nästintill varje dag, så sörjer mina barn sin ena moster som dom kom så nära de senaste åren. Speciellt Lovisa. Även det är som en gigantisk klump i magen. Varför i helvete var detta tvunget att ske. Sån jävla sorg som sköljer över mig den senaste månaden kan jag inte ens beskriva med ord. Jag klarar inte att visa mig ledsen för någon. Jag går undan jag gråter jag försvinner in i min bubbla. Men när Alexander berättade händelsen från igår brast jag åter igen men inför en annan människa. Mina älskade fina barn, önskar jag kunde göra så all sorg försvinner, all oro för er mamma, att hon mist sin ena syster. Dom fick tyvärr uppleva livets gång alldeles för tidigt i livet. Jag visar mig ledsen och sårbar inför mina barn men säger att det kommer bli bra tillslut, jag säger att dom får vara ledsna. Hur mycket dom vill. Men Lovisa är väl rädd för att visa mig egentligen för hon är som en annan som vill stötta och visa sig stark, hjälpa sin älskade mamma. Känns skönt ändå att hon tillslut släppte ut det, tillät sig vara sårbar. 

Det är nu på riktigt det verkligt tunga sorgen börjar. Den kommer ifatt en mer och mer man börjar inse att detta faktiskt har skett. Innan har man levt i förnekelse, mer förskjutit sin sorg. 

Det är nu alla tror man ska resa sig och fortsätta sitt liv, men det är tvärtom. Det är nu det kan komma ifatt en inte allt på en och samma gång utan bit för bit. 

Jag önskar verkligen att ingen annan ska behöva uppleva denna sorg som jag och alla mina älskade måste. Hade jag kunnat knäppa med fingrarna och fått detta ogjort så hade jag, på en blink. 

Jag känner mig så naken och övergiven. Ensam.  

Ni vet vad jag menar....