.

Något sa mig att jag måste börja skriva av mig igen. 

Eller bara skriva helt enkelt.

Idag är det Fars Dag!

Fars dag för exakt ett år sen var mindre rolig.

På morgonen knackade det på dörren och det skulle bli en början på ett väldigt jobbigt år...

Det var 2 kvinnor som kom personligen för att informera tragedin som hänt personligen till mig. 

Jag får ont i magen bara jag tänker på det, den dagen går igenom skallen på mig vareviga dag som jag vaknar... Det var denna dag Lallis bestämt sig för det drastiska beslutet att försöka ta sitt liv, just idag för ett år sen. 

För att sen vandra vidare 2 december efter att vi setat vid hennes sida dag och ut dag in för att finnas där så hon inte skulle vara ensam. Vi turades om att sova i skift. Hur lätt är det att sova när man vet att slutet är nära. 

Du fick tillslut ro i kroppen och det var då det var dags att börja ta in att du på riktigt var borta, att du inte längre fanns hos oss. 

Vår älskade syster/dotter/moster.

Jag personligen har verkligen inte lärt mig "hur man ska kunna leva utan dig" är man van att höras nästintill varje dag till att det tar abrupt slut, till att inte få höra din röst alls längre. 

Fy fan alltså. 

Men jag VET att vi kommer ses en vacker dag.

Jag vet att du sitter vid mig i soffan och fnissar för att du äntligen kan leka osynlig,

äntligen slipper packa en väska när du ska någonstans. Du kan sväva mellan husen och kolla läget på alla oss. Jag känner din närvaro varje dag, jag känner att ron i kroppen börja infinna sig en liten bit i taget på mig... 

Jag måste ju börja "gå vidare", eller "lära" mig hur jag ska hantera sorgen.

Jag anser fortfarande att saknaden, sorgen, hjälplösheten inte går att ta bort, det blir bara större ju längre tiden går... 

Eftersom 2 december är nära nu så får jag en klump i magen... Denna dagen också är som jobbigast, men jag har lovat dig att jag inte ska dra skam över fars dag, då ska ja  försöka göra det "bästa" av situationen. 

Det ser säkert roligt ut när jag skriver för jag skriver som jag har fört en konversation nyss med syrran, men man kan på sätt och vis säga att jag har gjort det för ett tag sen. Den människan som hjälpte mig med det gjorde att jag fick mer ro i kroppen, att jag kunde börja gå vidare, att jag fick veta att det finns liv efter livet man haft. Det kändes skönt. Det ÄR skönt att veta. 

Men jag önskar inte ens min värsta fiende en sådan sorg som jag, barnen och resterande familj får genomlida. Den smärtan kommer aldrig någonsin försvinna och man inser verkligen hur skört ett liv är. Men det gör också att man ser till att ta tillvara på alla man har kvar. 

Inte många som värderar det dom har, många som stressar genom sina dagar, många som ser bort om det är något problem "dom inte orkar" ta tag i. 

För tusan jag har sagt det 1498498174 GGR men jag säger det IGEN: Säg till varandra att ni älskar varandra, kramas så ofta ni kan, var inte rädd för döden för den kommer för eller senare för oss alla MEN mest av allt, stanna upp se vad du har runtom dig och tillåt dig själv att känna.

Det var detta inlägget nu får det ta slut för denna gången. 

KAN jag så KAN du leva i nuet!

Goodbye and hejdå!