.

Ibland känns livet alltför skevt.

Kan man rätta till allt? 

Jag tror det är ganska så kört denna gången faktiskt, just nu.

Framtiden får visa hur det kommer sluta på just denna stig. 

Men kurvorna blir alltfler och många, men allting kommer lösa sig.

På ett eller annat vis.

Det är jag säker på!

Att vara vuxen innebär också att det tillkommer ansvar, det tillkommer oftast barn. 

Dessa små individer växer upp, lär av oss, studerar oss, tar efter oss.

Undrar hur mina barn kommer bli. För dom har inte alls samma uppväxt som jag själv hade, ensam med Putte & mamma. 

Utan dom hade sin far. Vi separerade när Elias var 6 månader.

Jag flytta ihop med en ny när han var cirka 8 månader och Lovisa 2 1/2 år 2006.

Vi separerade 2010. Dom levde ensamma med mig fram tills år 2012 juni. 

Då kom nästa in i livet, flyttade in. 

("Flingen emellan varade i 2 månader och det hann aldrig bli seriöst och barnen fäste sig aldrig).

Vi bor ännu ihop. 

Nu kommer (MEN), det är inte hållbart, någonstans. 

Vi har verkligen försökt på alla sätt och vis. 

NU har jag verkligen kommit till gränsen då jag endast ser EN utväg om vi ska kunna bli "VI" på riktigt igen, DET är att jag flyttar och bor själv med barnen. 

Nu har det dessutom tillkommit ett tillskott, älskade lilla Nicholas (7 månader) gammal. 

Ska han också behöva stå ut med mitt beteende?

Jag känner mig värdelös gång på gång , jag känner mig "misslyckad". 

Varför kan jag inte bara låta livet leka med oss, ha det bra. 

DÄR kommer det "vuxna" in.

Det är fanimej inte alls lätt.

Jag bär ett gigantiskt ansvar för 3 individer som ska se och lära av just MIG!

Vad ger jag dom för trygghet (egentligen). 

Bo ensam till den dagen dom flyttar själva, DET är ett hållbart beslut känner jag just idag.

Dom ska INTE behöva fästa sig något mer för att sen slitas upp ifrån det. Det är inte logiskt på en fläck. 

Jag gör allt för barnen. 

Innebär det "särbo" eller kanske "singel" LÅT SÅ VARA, NU får det vara nog. 

Jag lägger "mitt"egna liv på hyllan nu, tackar för kaffet. Och lever deras fullt ut. 

Hoppas verkligen dom fortsätter se upp till mig på sättet dom gör, för jag älskar verkligen mina finaste mirakel över allt på denna jord.

DÖM mig gärna, men inte bakom min rygg, jag KAN ta det "in my face".

Älska alla du kan, finns för alla du kan.

Visst tänk på dig själv oftast i första rum, men glöm inte det du skapat, speciellt dina barn som i just mitt fall. 

Dom ser, hör, vet mer än folk tror. 

DOM är vår framtid, våra små genier. 

Goodbye and hejdå!

.

Jag sitter och känner mig lite ledsen, lite otillräcklig idag. 

Mycket som surrar runt i skallen.

Jag kommer t ex aldrig kunna mäta mig någonsin med alla dessa snygga brudar runtomkring, någonsin. Spelar ingen roll hur mycket man går ner i vikt, alla har inte "DET" och jag är en av dom som saknar't. När jag väl lägger manken till så är jag en jävlig skön brud att leva runt, eller med. Men alla tänker inte så , så är det bara. Kommer altid tvivla på mig själv, hur mycket jag än försöker rensa bort dessa tankar. otillräcklig. så är det bara. 

Och sen så tänker jag på ett annat scenarie, jag har nog aldrig blivit älskad älskad av någon så hårt att jag känner kärleken ända in i märgen, ÄLSKAD ÄLSKAD menar jag med att man inte kan få nog av en , eller att man känner sig behövd av någon precis alltid och alltid uppskattad. Sånt går i perioder hos alla runtom en, aldrig fullt ut hela tiden. 

Men vad vet jag kanske det ska vara så, men jag ser andra som alltid gullas med, aldrig fått nog med kärlek från den andra, aldrig fått klagomål utan bara massa massa kärlek kramar och omtanke. 

Ja är lite emellan allt detta om man verkligen tänker efter, visst jag vet att jag är älskad, men på villkor, det görs nog omedvetet, men så är det. 

Det finns många jag går genom eld och vatten för, det finns många jag aldrig skulle kunna vara utan och jag släpper aldrig det känslan, jag visar den så ofta jag kan, och när jag inte visat det på ett tag så ska dessa VETA att jag alltid finns kvar , alltid kommer finnas kvar. 

Så jävla mycket begochdalbana jämt och ständigt.

Jag är sjukt nöjd med livet, oftast.

Men ibland svävar tankarna iväg.

Och denna dagen beskriver känslan, - otillräcklig. 

Hoppas man kommer över den fort, för man har ju ändå mer än dom flesta kanske inte har eller kommer få i sitt liv. 

nog för mig idag. 

Fredag den 13:onde också.

Goodbye and hejdå

Aimeé jag och fina Lallis midsommar 2013. 

Saknaden kommer aldrig bli mindre, den växer sig större för var dag som går.

(L)

.

Något sa mig att jag måste börja skriva av mig igen. 

Eller bara skriva helt enkelt.

Idag är det Fars Dag!

Fars dag för exakt ett år sen var mindre rolig.

På morgonen knackade det på dörren och det skulle bli en början på ett väldigt jobbigt år...

Det var 2 kvinnor som kom personligen för att informera tragedin som hänt personligen till mig. 

Jag får ont i magen bara jag tänker på det, den dagen går igenom skallen på mig vareviga dag som jag vaknar... Det var denna dag Lallis bestämt sig för det drastiska beslutet att försöka ta sitt liv, just idag för ett år sen. 

För att sen vandra vidare 2 december efter att vi setat vid hennes sida dag och ut dag in för att finnas där så hon inte skulle vara ensam. Vi turades om att sova i skift. Hur lätt är det att sova när man vet att slutet är nära. 

Du fick tillslut ro i kroppen och det var då det var dags att börja ta in att du på riktigt var borta, att du inte längre fanns hos oss. 

Vår älskade syster/dotter/moster.

Jag personligen har verkligen inte lärt mig "hur man ska kunna leva utan dig" är man van att höras nästintill varje dag till att det tar abrupt slut, till att inte få höra din röst alls längre. 

Fy fan alltså. 

Men jag VET att vi kommer ses en vacker dag.

Jag vet att du sitter vid mig i soffan och fnissar för att du äntligen kan leka osynlig,

äntligen slipper packa en väska när du ska någonstans. Du kan sväva mellan husen och kolla läget på alla oss. Jag känner din närvaro varje dag, jag känner att ron i kroppen börja infinna sig en liten bit i taget på mig... 

Jag måste ju börja "gå vidare", eller "lära" mig hur jag ska hantera sorgen.

Jag anser fortfarande att saknaden, sorgen, hjälplösheten inte går att ta bort, det blir bara större ju längre tiden går... 

Eftersom 2 december är nära nu så får jag en klump i magen... Denna dagen också är som jobbigast, men jag har lovat dig att jag inte ska dra skam över fars dag, då ska ja  försöka göra det "bästa" av situationen. 

Det ser säkert roligt ut när jag skriver för jag skriver som jag har fört en konversation nyss med syrran, men man kan på sätt och vis säga att jag har gjort det för ett tag sen. Den människan som hjälpte mig med det gjorde att jag fick mer ro i kroppen, att jag kunde börja gå vidare, att jag fick veta att det finns liv efter livet man haft. Det kändes skönt. Det ÄR skönt att veta. 

Men jag önskar inte ens min värsta fiende en sådan sorg som jag, barnen och resterande familj får genomlida. Den smärtan kommer aldrig någonsin försvinna och man inser verkligen hur skört ett liv är. Men det gör också att man ser till att ta tillvara på alla man har kvar. 

Inte många som värderar det dom har, många som stressar genom sina dagar, många som ser bort om det är något problem "dom inte orkar" ta tag i. 

För tusan jag har sagt det 1498498174 GGR men jag säger det IGEN: Säg till varandra att ni älskar varandra, kramas så ofta ni kan, var inte rädd för döden för den kommer för eller senare för oss alla MEN mest av allt, stanna upp se vad du har runtom dig och tillåt dig själv att känna.

Det var detta inlägget nu får det ta slut för denna gången. 

KAN jag så KAN du leva i nuet!

Goodbye and hejdå!

.

Pratade precis med barnens far. Barnen är där i helgen.

Han berättade om min älskade lilla finaste dotter Lovisa.

Dom hade kollat på mello som vanligt sen kom Linus Svennings låt upp. "Bröder".

Hon hade brustit som aldrig förr. Hon hade gråtit och gråtit och gråtit. Hon kom att tänka på älskade lilla Lallis. Sin moster som hon älskade så starkt. Hon kunde inte hålla det inne längre. Hon brast som aldrig förr hemma hos sin far. Förmodligen för att visa sig stark inför mig, så har hon inte visat något här hemma. Men där hade det inte gått längre. Och det gör så ont i mig, samtidigt som jag har en jävligt enorm saknad efter min syster jag pratade med nästintill varje dag, så sörjer mina barn sin ena moster som dom kom så nära de senaste åren. Speciellt Lovisa. Även det är som en gigantisk klump i magen. Varför i helvete var detta tvunget att ske. Sån jävla sorg som sköljer över mig den senaste månaden kan jag inte ens beskriva med ord. Jag klarar inte att visa mig ledsen för någon. Jag går undan jag gråter jag försvinner in i min bubbla. Men när Alexander berättade händelsen från igår brast jag åter igen men inför en annan människa. Mina älskade fina barn, önskar jag kunde göra så all sorg försvinner, all oro för er mamma, att hon mist sin ena syster. Dom fick tyvärr uppleva livets gång alldeles för tidigt i livet. Jag visar mig ledsen och sårbar inför mina barn men säger att det kommer bli bra tillslut, jag säger att dom får vara ledsna. Hur mycket dom vill. Men Lovisa är väl rädd för att visa mig egentligen för hon är som en annan som vill stötta och visa sig stark, hjälpa sin älskade mamma. Känns skönt ändå att hon tillslut släppte ut det, tillät sig vara sårbar. 

Det är nu på riktigt det verkligt tunga sorgen börjar. Den kommer ifatt en mer och mer man börjar inse att detta faktiskt har skett. Innan har man levt i förnekelse, mer förskjutit sin sorg. 

Det är nu alla tror man ska resa sig och fortsätta sitt liv, men det är tvärtom. Det är nu det kan komma ifatt en inte allt på en och samma gång utan bit för bit. 

Jag önskar verkligen att ingen annan ska behöva uppleva denna sorg som jag och alla mina älskade måste. Hade jag kunnat knäppa med fingrarna och fått detta ogjort så hade jag, på en blink. 

Jag känner mig så naken och övergiven. Ensam.  

Ni vet vad jag menar....

...

Just nu är det rent kaos i mitt huvud sjukt mycket som sker och allt... 

Ibland undrar man hur man ska klara allt... Ibland undrar man HUR man klarar allt...

Men man står ju på benen så det är ett tecken att man bara är mänsklig ändå liksom...

Känslor är inte att leka med .. När jag väl blir ledsen så är jag verkligen det! Och det får jag vara!  

Syster min. .. Jag saknar dig så. ...

Tårar faller för kinden dom fryser inte till is

saltet låter dom rinna i denna svalkande bris

En saknad så stor en saknad som inte försvinner

du för alltid i mina tankar brinner

Stora saknaden kommer aldrig mindre att bli

men kanske kunna hantera en vacker dag eller stor den alltid förbli

En Ängel är sänd upp till himmelen och vaka över oss på jorden

”too the moon and back” kommer aldrig glömma dom orden

Mitt minne av dig kommer aldrig någonsin sina för mig

för den syster du var lämnar du kloka orden kvar

Dom får påminna dag för dag

att alltid förbli mitt egna jag

I nuet känner jag mig svag

men förhoppningsvis resa mig starkare en dag

Låt dessa ord vara mitt farväl tills vi ses igen

där uppe i himmelen

/E.A

Vila i frid älskade Lallis 

.

Efter 16 dygn vid din sida så låter vi dig vara, vi alla åker hem och hoppas att det var vad du ville för att släppa din fina själ fri... Jävligt hårt och jävligt tufft... Vill bara att du ska få ro.... Fyfan vad jag kommer sakna dig min allra käraste syster... För alltid ett tomt rum i mitt hjärta... 

.

För första gången på väldigt länge så drömde jag denna natten... Kändes otroligt skönt att få minnas en dröm, även fast den inte var om dig.. Precis som du släppte in mig i drömmens värld nu när jag sov ensam med dig.. Tack Lallis. Detta var nog den sista natten du och jag sov ihop någonsin men jag kommer inte sova långt bort, är där på två sekunder... Må din själ få ro snart även om dom orden gör för jävla ont att tänka, känna och smälta in... Så är det för din skull... Jag älskar dig, glöm aldrig det!! 

.

Min allra käraste syster... Jag älskar dig så jävla mycket som du aldrig kommer förstå... Kommer aldrig känna mig fullständigt hel igen... 

.

Jag kan inte skriva, jag kan inte skrika, jag kan inte göra ett skit. För det kommer inte få saken ogjord. Av ilska och sorg, försöker jag pussla ihop mig så gott jag kan. Ilskan vill man inte känna men det är mest pga orättvisa. Absolut så får det vara... 

Vet fan inte vad jag ska göra, vad jag ska skriva. Känner bara att just nu är det förbannat tomt och huvudet med. Det känns något så otroligt, och hela tiden.

Enda man kan göra att be till änglarna över din axel att se till att du vaknar. Och är som du var innan allt hände. Oddsen är inga bra, men DU om någon har sagt flertal gånger "Hoppet är det sista som överger en". Du höll inte fast vid det! MEN förde det vidare till mig. Jag kommer aldrig ge upp hoppet. MITT löfte till dig. 

Min fina människa, varför? Vad fan!!!! 

Gör så ont. 

Jag SAKNAR för fan dig.....

.

Jag är fan tuff! Astuff! Resulterar i äkta vänner också, dom som inte klarar olika annorlunda, egna människor. (Mig själv som inte vill imitera andra hela tiden) har inte plats i mitt liv. Älskar alla som älskar mig och låter alla leva sitt liv precis som dom önskar, eftersom jag förväntar mig samma respons tillbaka .. 

Ta hand om er..

Goodbye and hejdå <3 

.

Alltför länge sen man skrev något. Men det är hela tiden något så man får aldrig tiden över. För när det väl finns tid för en själv så sitter jag mer än gärna och gör absolut ingenting i soffan tills jag vandrar vidare till sängen där jag somnar som en ovaggad unge. Så trött jag är på dagarna och kvällarna nuförtiden alltså. Känner mig matt i hela kroppen. Vart sjuk i två veckors tid nu, sista var halsfluss och jag har fortfarande sjukt lock i båda öronen bara det gör att man är helt dåsig i huvudet haha... Usch nä inte blir det bättre av att klaga ;) .. 

Väntar på bussen hem här från jobbet ensam för mina barn åkte hem för en timme sen själva :) så duktiga dom är, Linus var såklart hemma och mötte upp dom :) 

Nä om man skulle ta och tänka på vad man ska laga för mat, och vad man ska städa där hemma ;) samma gamla vanliga Höhö. Ha det underbart fina människor! 

Goodbye and hejdå! 

Mina fina barn från skolkorten som jag väntar ivrigt på! <3

.

Ibland kan jag bara känna... känna ... 

att jag vill skrika rakt ut och allt bara stannade upp och jag kunde få vara helt borta när tiden står still. Så mycket tankar kring folk runt mig, om mig själv. Vad har jag gjort för fel kan man tänka vissa gånger, andra gånger kan jag tänka - Deras förlust. 

Glider ifrån vissa sakta men säkert, dom påverkas av andra eller så väljer dom bort mig för jag är väl för barnslig osv. Andra gör val pga andra tycken.

För jävla synd. Jag vill att alla ska förbli som dom alltid varit, varför ändra sig för en annan människas skull, eller pga förnyelse i livet eller ngn behörigs liv?

Sånt här kan gnaga sönder mitt huvud utifrån och in väldigt ofta och tyvärr kan det gå ut över fel person alltför ofta. Så ska det inte behöva vara. Jag ser till att sluta bubblan och accepterar att saker aldrig kommer vara som för bara ett år sen , ngn månad sen. 

Om jag fick välja så skulle jag ta mitt pick och pack och flytta (Var vet jag inte ännu)

Men skaffa ett nytt jobb man får vara kvar på för alltid om man så vill, skaffa körkort, kanske t om ett till litet knyte, nya kontakter som inte vet allt om mig som jag kanske inte ens själv vet. Förstå lättnaden som skulle komma. Eller skulle den? Det vet man ju aldrig. En vacker dag ska jag utforska den teorin, och se vart det tar oss eller vad som sker. För det är knappast så att folk mer än gärna dyker in på en kaffe nuförtiden. Inte ens när jag BEEER om det. 

Tragiskt men sant. Ikväll är det bara BLÄÄÄ. Men så kan det vara ibland, och så får det vara helt enkelt. PÅPEKAR att jag INTE bara menar en enda eller två stycken! Utan rent utsagt nästan alla omkring mig som känner sig träffade SKA göra det också. 

Nu ska jag återgå till soffan vår och döglo på tv:n tills min fina man kommer hem, då ska jag mysa sönder mig för alltid för evigt för att jag kan!!!

Goodbye and hejdå!

.

Jaha då var det måndag. Mår kasst i kistan må det inte komma värre illamående bara! Lovisa hade såna kramper i magen igår så våga tusan väcka henne nu, nej tog saken i egna händer och blev hemma idag för att säkerställa att allt verkligen står rätt till... Enda är ju ångest att vara från jobbet, ingenting man gärna är frivilligt... Hoppas ni andra får en fin måndag iallafall!

Goodbye and hejdå! 

.

Jag bara tänker ikväll. 

Vart håller alla hus? Varför känner man sig så jävla ensam? Fb avslutat för ett bra tag sen, flytt för ett bra tag sen. Märks ju när man "duger" . Visst folk har fullt upp med sina liv det förstår jag,men chatten hade man tid att skriva på och fråga på men inte annars? Så himla tragiskt hur folk påverkas av cyberspace eller sina umgängen, nya som gamla. Var din egna individ, du kan inte sluta älska sönder ngn bara för den har en ny brevid sig eller att du har det? Jag har sån god lust att flytta och dra dit pepparn växer, där kommer det säkert nya helt nya själar in i ens liv som finns där. Min egen morsa ringer ens aldrig om det såvidare inte har med pengar eller min bror att göra! Min egna mamma! Inte ens hälsat på. Ens när min SON fyllde. Fler som lyste med sin frånvaro den dagen! Nä fyfan! Spotta ut all avsky jag känner ikväll (TYVÄRR) och försöka somna skapligt. Jobbar bara tre dagar denna vecka. Ska bli skönt men säkert ensamt som vanligt! Skitsamma! Tog ledigt på fredag för barnens skull, hoppas det är sol så vi kan bada för första gången detta år :)

Godnatt för fan och hejdå! 

.

Öronvärk så ända in i Norden, och glömska barn på morgonen. Allt inför sommarlov är mer att göra än hela skolgången egentligen. Pengar till den, pengar till den. Fest där, disco där. Komma ihåg är inte min starkaste sida. Tur lilla Lovisa påminner sin mamma haha. In & jobba nu sen träffa Lallis en stund! Goodbye and hejdå 

.

Vart på sjukhuset i Eskilstuna för att prata med en person. Vill att mina barn bara ska ha det bra, nu blir det ändring på det helt enkelt. Vill att min fina prins och prinsessa känner sig lika värda och älskade av sin mamma. Dom är mitt allt och så kommer det för alltid vara. Framtiden sen jag framför mig som bra, trivs sjukt bra med hur jag lever nu och hoppas det fortsätter såhär! 

Goodbye and hejdå! 

.

Obligatoriskt att lyssna musik på bussen mot skolan ;) sötnosar <3

.

Nu åker vi hem efter en arbetsdag till och kaffe på fritids! 

...

Igår låg jag totalt sömnlös, vilket inte får ske när man ska upp på en måndag och jobba. Men i tid kom man, tar mig en behövlig cigg innan ruschen kommer ...

Många tankar flög kring mina fina barn.. Dom vill göra så mycket, visa så mycket. Känns ibland som det bara är jag som vill göra deras barndom minnesvärd och visa att man verkligen brydde sig även om det minsta... Som saker dom pysslat, fika fritids bjuder på. Avslutning osv... Jag tar mig den extra tiden, för snart är barnen stora och kommer minnas tillbaka vem som alltid fanns där och inte... DÅ kan jag sträcka på mig som mamma och säga "jag var allt där" ... Människor nuförtiden är så sjukt stressade och upptagna så dom inte unnar barnen den extra minuten oftast. Själv hade man det oftast så som liten, man minns..! Så ska inte mina barn få tänka. Dom kommer alltid i första rum utan suckande från min sida. Jag lever för dom, vi lever i nuet som snart är "the past" stanna upp och tänk en extra gång innan du stönar över "besvär" som egentligen är självklara. Tack för mig! Nu ska jag jobba vidare.

Goodbye and hejdå!