Var jag tillbaka på min stenålderssida helt plötsligt?
Tydligen...
Många youtubar eller twitchar. Här kommer jag med blogspot och lunarstorm hand i hand?
Gammalmodig? Nej för fan, bekväm kallas det.
För ärligt talat, vem fan vill se en 33 år ung 3 barnsmorsa i någon ruta? Dessutom skulle min tonårsdotter skrika "ta booooooort, det är criiiiinge". Så bespar mig det en stund och skriver här istället även, hur mycket jag än faktiskt suktar efter att öppna upp mitt liv och visa världen vilken sjuk rolig random idiot jag egentligen är så tänker jag nog fortsätta hålla det hemligt.
Skulle man mot förmodan ta det steget en dag publicera och ingen kollar (som med denna blogg) då blir det ju bara ännu mer konstigt- jag låter ungdomarna sköta den biten med att influera och underhålla. Vill man se mig får man komma på en kaffe helt enkelt.
OK dags för ett seriöst allvarligt asärligt inlägg, därför jag halkade in här från början tror jag.
HADE LÄKAREN LÄST HENNES JOURNALER INNAN HAN SKREV UT ”ÖKAR SJÄLVMORDSTANKAR” tabletter när hon sökte hjälp hade detta aldrig hänt från första början!!! Hon mådde ju bättre!!
Så. 2013-11-10
Var ute dagen innan men en av mina bästa vänner,hade en lånetelefon så hade ingens nummer just den kvällen. (Hade jag bara tagit mig tid att kolla upp numret och ringt dig kanske saker varit annorlunda idag), men det gjorde jag inte och jag sköt upp det till nästa dag "det kunde vänta" det var fars dag 10/11-13.
Dagens datum nu 10/11, denna dagen spelas upp som om det vore år 2013 i mitt huvud hela tiden, upprepas, tankar, upprepas, tankar.
10 på morgonen stod det två kvinnor i hallen och frågade efter mig. redan den stunden insåg jag utan något ord sagt att det hänt min syster något. Bara inte vad.
å"Vi tycker du behöver följa med oss, du stod som närmast anhörig och endast dig vi fick kontakta gällande detta, men vi kan inte vänta läget är kritiskt"
(Mitt huvud svartnade tiden bara stanna upp och jag förstod direkt, att hon försökt ta sitt egna liv, och denna gången nästan lyckats tänkte jag, då hon har mått psykiskt dåligt väldigt lång period rättare sagt 17 år intensiv medicinering ut och in på psyk och kastats runt på alla möjliga enheter utan att tas riktigt på allvar, medicineringar och mer medicineringar var min systers historik)
MEN ett behandlingshem i Vimmerby tog sig "an" henne i lite mer än 2 års tid. DÄR fick hon hjälpen hon behövde, kom tillbaka som mer positiv människa och stod på sig själv med åsikter och tycken.
Vi bodde grannar, hon var så glad att kunna gå över till mig när hon ville och bara hälsa på mig och barnen och jag kunde smita över dit på en kaffe när jag kände att jag behövde ensamtid med henne. Vi låter jämngamla men ålderskillnaden är 19 år mellan oss.
Dagen kom då jag äntligen fått möjlighet till större lägenhet men på andra sidan stan. Tacka ja pga platsbrist med alla barnen, med nackdelen att vi inte bodde brevid varandra längre. Mott samvete gick i bitar när jag såg hur ledsen hon blev över det men samtidigt höll leendet kvar att man kan ju faktiskt promenera till varandra ändå! (Hon kunde gå flera mil på en dag det var en av hennes saker hon älskade att göra)
Men tiden gick flytten gick av och jag fick veta att hon sökt till konsthögskola , kommit in med sån glädje hon berättade det, lyckan, tills hon fick höra vad det kostade... världen rasade åter igen... hon fick låna pengar av sin far så hon blev antagen, men modet försvann ock med ångest avsade hon sig platsen för social fobi kom krypandes ock hon lämnade tillbaka pengarna... hon kände sig så misslyckad. Jag sa till henne varje dag när vi prata att hon är en sån riktig kämpe! Jag är stolt lillasyster att hon klarat alla hinder och ändå vågat!
Ensamheten tog över i hennes gamla lägenhet hon drog sig undan centrum i stan ock sökte sig till sin gamla ort 3 mil ifrån... hon kände att efter jag flytta från gården trivdes hon inte. Hon fick eget kontrakt och skuldsanering gått igenom som hon hade som nedräkning på sin dator. Påminde alltid att nu kunde hon snart kunna unna sig lite mer ock slippa vända på alla slantar för en mjölk och klumpen i magen gällande ekonomi skulle släppa. Hon skulle få sköta sin egna ekonomi utan gode man då äntligen och fortsätta framåt i den fina pullsiga tempot hon hade!
Flytten bar av nu även för henne vi släpade som djur gjorde ordning ock jag hjälpte städa hennes gamla lägenhet som gick fläckfritt i besiktningen!
Dagarna gick, veckorna gick. Hon försökte hålla humöret uppe men ibland dippa det, vi pratade varje dag! Jag sov hos henne hon sov hos mig.
Ja ni förstår bilden hur vi ändå var tillsammans....
Åter till den värsta dagen i mitt liv.
Bilfärden på 30 minuter kändes som år, jag skakar samtidigt som jag inte vet vad jag ska göra med alla andra. Hon hade specifikt sagt ”endast Emma ingen annan” , gett mig den bördan att stå mellan valet och kvalet till om jag skulle ringa eller inte. På vägen dit var det bara som ett töckne, enda jag fixade var att barnen skulle stanna hos sin pappa en dag till i ett samtal dom får komma hem imorgon jag förklarar sen sa jag.
Tills jag förs in till IVA. I ett rum. Där låg du, såg ut att sova fint på avstånd, sen kom jag närmre och insåg vad du gjort. Djupt sår runt halsen av snöret du lyckats lirka fram ut persiennen inne på den slutna avd på Psyk där du lagt in dig och dom bestämde vak på dig varje kvart.
Du hade målat dina naglar med din favoritfärg grön, aldrig sett dig med nagellack innan...
Jag grät inte jag bara satt, höll dig i handen krama om dig pussa på dig ock dofta dig i håret. Din speciella lukt fick mig alltid lugn. Jag kände mig nästan dum att jag inte grät när jag satt bredvid dig, jag trodde nog du skulle vakna, du var ju på den bästa avd om något skulle hända.
Timmar gick och jag tog beslutet att åka direkt hem till mamma samtidigt som jag hade min andra syster i telefonen på vägen dit. Försökte få dig till mamma för att berätta för alla på plats men hon hörde att det var något och förstod direkt att denna gången var det allvarligt ock förstod direkt precis som jag att det var Lallis... under tiden jag var hemma i stan försämrades du markant ock flyttades direkt in i en respirator, slangar överallt sond och allt man kunde tänka sig. Där bröt jag ihop. Insåg förens då att det var sjukt allvarligt. Vi turades om att komma till dig så det inte blev för mycket.
Sen någon dag senare flyttades du till medicin för de mest akuta var över. Nu var det röntgen och allt av hjärnan som skulle kollas upp. Du andas själv men inte något annat. Så ringer dom mitt på natten ock säger åt oss att komma in, dom trodde det var över närsomhelst. Hon hade fått en track i halsen som man suger rent slem i halsen med. Det lät så fruktansvärt när vi kom in du kämpa med slemmet i halsen det bara dåna i hela rummet och ansiktet blev alldeles blått! Där står man ock bara kan se på... men den kvällen kom att bli en lång en, faktiskt så lämnade vi inte ditt rum sedan den natten. Vankandes i korridorerna turas om att sitta brevid dig spelar din musik pratar med dig och är sömnslösa. Veckor går. Vi får veta att det inte finns något kvar i hjärnan alls och du skulle aldrig vakna igen. Då fick vi ta ett jobbigt beslut. Ta bort sonden i näsan som hållt dig vid liv med näring. Sen låg du där. Andandes själv tynade bort ... och vi kunde inget göra.
Vi beslutade oss alla att åker en hem får alla göra det EN natt... 1/12 gjorde vi det allihop.
Sen när jag sitter på ett café med en av mina närmsta vänner ringer min andra syster. Då förstod jag.
Hon hade tagit ett djupt andetag när sköterskan var in ock titta till dig, sen var du borta. Syster missade dig med 5 min och jag hann inte heller. Jag skrek rakt ut grät sprang därifrån och min skjuts körde mig direkt till sjukhuset. Ångesten att ingen av oss var med dig och du var helt ensam den stunden tar död på mig, jag går isär.
Kort beskrivning hur detta var och är i mitt huvud. November ock december kommer aldrig vara sig likt igen....
Man ser mönstren i efterhand ...
hon och jag gick på den årliga marknaden, hon kom hem till mig med presenter då jag också fyllde då.. ros, ramar för kort (varav ett hade hon satt i på oss två tillsammans och ett hjärta där det stod ”Amor Vincit omnia”)hon hade min äldsta dotter hos sig över höstlovshelgen shoppa saker fikade ock pyssla en massa. Helgen innan den helgen sov jag hos dig, vi åt gott kolla konsert ock t om satte oss och tog en öl sent på kvällen... bio hann vi med också!
Hon lämna dottern stannade på halloween fika sen for hon hem. Det var sista gången jag såg henne... i livet ...
Finns så mycket mer att skriva jag skulle kunna fortsätta hur länge somhelst....
Men med ett viktigt budskap till ALLA, tabubelägg inte psykisk ohälsa, våga säga till när du mår dåligt eller om någon i din omgivning mår dåligt. Man är inte ensam. Men psykvården idag är under all kritik och folk ser psykisk ohälsa som något konstigt jobbigt negativt etc.
Men mer normalt än de flesta tror eller vill erkänna...
Värsta dagen i mitt liv fick jag nedskrivet efter 5 år. Skönt att fått skriva av sig , men får henne aldrig tillbaka för det....
Saknar dig så älskade syster
Dagens datum nu 10/11, denna dagen spelas upp som om det vore år 2013 i mitt huvud hela tiden, upprepas, tankar, upprepas, tankar.
10 på morgonen stod det två kvinnor i hallen och frågade efter mig. redan den stunden insåg jag utan något ord sagt att det hänt min syster något. Bara inte vad.
å"Vi tycker du behöver följa med oss, du stod som närmast anhörig och endast dig vi fick kontakta gällande detta, men vi kan inte vänta läget är kritiskt"
(Mitt huvud svartnade tiden bara stanna upp och jag förstod direkt, att hon försökt ta sitt egna liv, och denna gången nästan lyckats tänkte jag, då hon har mått psykiskt dåligt väldigt lång period rättare sagt 17 år intensiv medicinering ut och in på psyk och kastats runt på alla möjliga enheter utan att tas riktigt på allvar, medicineringar och mer medicineringar var min systers historik)
MEN ett behandlingshem i Vimmerby tog sig "an" henne i lite mer än 2 års tid. DÄR fick hon hjälpen hon behövde, kom tillbaka som mer positiv människa och stod på sig själv med åsikter och tycken.
Vi bodde grannar, hon var så glad att kunna gå över till mig när hon ville och bara hälsa på mig och barnen och jag kunde smita över dit på en kaffe när jag kände att jag behövde ensamtid med henne. Vi låter jämngamla men ålderskillnaden är 19 år mellan oss.
Dagen kom då jag äntligen fått möjlighet till större lägenhet men på andra sidan stan. Tacka ja pga platsbrist med alla barnen, med nackdelen att vi inte bodde brevid varandra längre. Mott samvete gick i bitar när jag såg hur ledsen hon blev över det men samtidigt höll leendet kvar att man kan ju faktiskt promenera till varandra ändå! (Hon kunde gå flera mil på en dag det var en av hennes saker hon älskade att göra)
Men tiden gick flytten gick av och jag fick veta att hon sökt till konsthögskola , kommit in med sån glädje hon berättade det, lyckan, tills hon fick höra vad det kostade... världen rasade åter igen... hon fick låna pengar av sin far så hon blev antagen, men modet försvann ock med ångest avsade hon sig platsen för social fobi kom krypandes ock hon lämnade tillbaka pengarna... hon kände sig så misslyckad. Jag sa till henne varje dag när vi prata att hon är en sån riktig kämpe! Jag är stolt lillasyster att hon klarat alla hinder och ändå vågat!
Ensamheten tog över i hennes gamla lägenhet hon drog sig undan centrum i stan ock sökte sig till sin gamla ort 3 mil ifrån... hon kände att efter jag flytta från gården trivdes hon inte. Hon fick eget kontrakt och skuldsanering gått igenom som hon hade som nedräkning på sin dator. Påminde alltid att nu kunde hon snart kunna unna sig lite mer ock slippa vända på alla slantar för en mjölk och klumpen i magen gällande ekonomi skulle släppa. Hon skulle få sköta sin egna ekonomi utan gode man då äntligen och fortsätta framåt i den fina pullsiga tempot hon hade!
Flytten bar av nu även för henne vi släpade som djur gjorde ordning ock jag hjälpte städa hennes gamla lägenhet som gick fläckfritt i besiktningen!
Dagarna gick, veckorna gick. Hon försökte hålla humöret uppe men ibland dippa det, vi pratade varje dag! Jag sov hos henne hon sov hos mig.
Ja ni förstår bilden hur vi ändå var tillsammans....
Åter till den värsta dagen i mitt liv.
Bilfärden på 30 minuter kändes som år, jag skakar samtidigt som jag inte vet vad jag ska göra med alla andra. Hon hade specifikt sagt ”endast Emma ingen annan” , gett mig den bördan att stå mellan valet och kvalet till om jag skulle ringa eller inte. På vägen dit var det bara som ett töckne, enda jag fixade var att barnen skulle stanna hos sin pappa en dag till i ett samtal dom får komma hem imorgon jag förklarar sen sa jag.
Tills jag förs in till IVA. I ett rum. Där låg du, såg ut att sova fint på avstånd, sen kom jag närmre och insåg vad du gjort. Djupt sår runt halsen av snöret du lyckats lirka fram ut persiennen inne på den slutna avd på Psyk där du lagt in dig och dom bestämde vak på dig varje kvart.
Du hade målat dina naglar med din favoritfärg grön, aldrig sett dig med nagellack innan...
Jag grät inte jag bara satt, höll dig i handen krama om dig pussa på dig ock dofta dig i håret. Din speciella lukt fick mig alltid lugn. Jag kände mig nästan dum att jag inte grät när jag satt bredvid dig, jag trodde nog du skulle vakna, du var ju på den bästa avd om något skulle hända.
Timmar gick och jag tog beslutet att åka direkt hem till mamma samtidigt som jag hade min andra syster i telefonen på vägen dit. Försökte få dig till mamma för att berätta för alla på plats men hon hörde att det var något och förstod direkt att denna gången var det allvarligt ock förstod direkt precis som jag att det var Lallis... under tiden jag var hemma i stan försämrades du markant ock flyttades direkt in i en respirator, slangar överallt sond och allt man kunde tänka sig. Där bröt jag ihop. Insåg förens då att det var sjukt allvarligt. Vi turades om att komma till dig så det inte blev för mycket.
Sen någon dag senare flyttades du till medicin för de mest akuta var över. Nu var det röntgen och allt av hjärnan som skulle kollas upp. Du andas själv men inte något annat. Så ringer dom mitt på natten ock säger åt oss att komma in, dom trodde det var över närsomhelst. Hon hade fått en track i halsen som man suger rent slem i halsen med. Det lät så fruktansvärt när vi kom in du kämpa med slemmet i halsen det bara dåna i hela rummet och ansiktet blev alldeles blått! Där står man ock bara kan se på... men den kvällen kom att bli en lång en, faktiskt så lämnade vi inte ditt rum sedan den natten. Vankandes i korridorerna turas om att sitta brevid dig spelar din musik pratar med dig och är sömnslösa. Veckor går. Vi får veta att det inte finns något kvar i hjärnan alls och du skulle aldrig vakna igen. Då fick vi ta ett jobbigt beslut. Ta bort sonden i näsan som hållt dig vid liv med näring. Sen låg du där. Andandes själv tynade bort ... och vi kunde inget göra.
Vi beslutade oss alla att åker en hem får alla göra det EN natt... 1/12 gjorde vi det allihop.
Sen när jag sitter på ett café med en av mina närmsta vänner ringer min andra syster. Då förstod jag.
Hon hade tagit ett djupt andetag när sköterskan var in ock titta till dig, sen var du borta. Syster missade dig med 5 min och jag hann inte heller. Jag skrek rakt ut grät sprang därifrån och min skjuts körde mig direkt till sjukhuset. Ångesten att ingen av oss var med dig och du var helt ensam den stunden tar död på mig, jag går isär.
Kort beskrivning hur detta var och är i mitt huvud. November ock december kommer aldrig vara sig likt igen....
Man ser mönstren i efterhand ...
hon och jag gick på den årliga marknaden, hon kom hem till mig med presenter då jag också fyllde då.. ros, ramar för kort (varav ett hade hon satt i på oss två tillsammans och ett hjärta där det stod ”Amor Vincit omnia”)hon hade min äldsta dotter hos sig över höstlovshelgen shoppa saker fikade ock pyssla en massa. Helgen innan den helgen sov jag hos dig, vi åt gott kolla konsert ock t om satte oss och tog en öl sent på kvällen... bio hann vi med också!
Hon lämna dottern stannade på halloween fika sen for hon hem. Det var sista gången jag såg henne... i livet ...
Finns så mycket mer att skriva jag skulle kunna fortsätta hur länge somhelst....
Men med ett viktigt budskap till ALLA, tabubelägg inte psykisk ohälsa, våga säga till när du mår dåligt eller om någon i din omgivning mår dåligt. Man är inte ensam. Men psykvården idag är under all kritik och folk ser psykisk ohälsa som något konstigt jobbigt negativt etc.
Men mer normalt än de flesta tror eller vill erkänna...
Värsta dagen i mitt liv fick jag nedskrivet efter 5 år. Skönt att fått skriva av sig , men får henne aldrig tillbaka för det....
Saknar dig så älskade syster
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar