.

Måste.

.

Ibland känns livet alltför skevt.

Kan man rätta till allt? 

Jag tror det är ganska så kört denna gången faktiskt, just nu.

Framtiden får visa hur det kommer sluta på just denna stig. 

Men kurvorna blir alltfler och många, men allting kommer lösa sig.

På ett eller annat vis.

Det är jag säker på!

Att vara vuxen innebär också att det tillkommer ansvar, det tillkommer oftast barn. 

Dessa små individer växer upp, lär av oss, studerar oss, tar efter oss.

Undrar hur mina barn kommer bli. För dom har inte alls samma uppväxt som jag själv hade, ensam med Putte & mamma. 

Utan dom hade sin far. Vi separerade när Elias var 6 månader.

Jag flytta ihop med en ny när han var cirka 8 månader och Lovisa 2 1/2 år 2006.

Vi separerade 2010. Dom levde ensamma med mig fram tills år 2012 juni. 

Då kom nästa in i livet, flyttade in. 

("Flingen emellan varade i 2 månader och det hann aldrig bli seriöst och barnen fäste sig aldrig).

Vi bor ännu ihop. 

Nu kommer (MEN), det är inte hållbart, någonstans. 

Vi har verkligen försökt på alla sätt och vis. 

NU har jag verkligen kommit till gränsen då jag endast ser EN utväg om vi ska kunna bli "VI" på riktigt igen, DET är att jag flyttar och bor själv med barnen. 

Nu har det dessutom tillkommit ett tillskott, älskade lilla Nicholas (7 månader) gammal. 

Ska han också behöva stå ut med mitt beteende?

Jag känner mig värdelös gång på gång , jag känner mig "misslyckad". 

Varför kan jag inte bara låta livet leka med oss, ha det bra. 

DÄR kommer det "vuxna" in.

Det är fanimej inte alls lätt.

Jag bär ett gigantiskt ansvar för 3 individer som ska se och lära av just MIG!

Vad ger jag dom för trygghet (egentligen). 

Bo ensam till den dagen dom flyttar själva, DET är ett hållbart beslut känner jag just idag.

Dom ska INTE behöva fästa sig något mer för att sen slitas upp ifrån det. Det är inte logiskt på en fläck. 

Jag gör allt för barnen. 

Innebär det "särbo" eller kanske "singel" LÅT SÅ VARA, NU får det vara nog. 

Jag lägger "mitt"egna liv på hyllan nu, tackar för kaffet. Och lever deras fullt ut. 

Hoppas verkligen dom fortsätter se upp till mig på sättet dom gör, för jag älskar verkligen mina finaste mirakel över allt på denna jord.

DÖM mig gärna, men inte bakom min rygg, jag KAN ta det "in my face".

Älska alla du kan, finns för alla du kan.

Visst tänk på dig själv oftast i första rum, men glöm inte det du skapat, speciellt dina barn som i just mitt fall. 

Dom ser, hör, vet mer än folk tror. 

DOM är vår framtid, våra små genier. 

Goodbye and hejdå!

.

Jag sitter och känner mig lite ledsen, lite otillräcklig idag. 

Mycket som surrar runt i skallen.

Jag kommer t ex aldrig kunna mäta mig någonsin med alla dessa snygga brudar runtomkring, någonsin. Spelar ingen roll hur mycket man går ner i vikt, alla har inte "DET" och jag är en av dom som saknar't. När jag väl lägger manken till så är jag en jävlig skön brud att leva runt, eller med. Men alla tänker inte så , så är det bara. Kommer altid tvivla på mig själv, hur mycket jag än försöker rensa bort dessa tankar. otillräcklig. så är det bara. 

Och sen så tänker jag på ett annat scenarie, jag har nog aldrig blivit älskad älskad av någon så hårt att jag känner kärleken ända in i märgen, ÄLSKAD ÄLSKAD menar jag med att man inte kan få nog av en , eller att man känner sig behövd av någon precis alltid och alltid uppskattad. Sånt går i perioder hos alla runtom en, aldrig fullt ut hela tiden. 

Men vad vet jag kanske det ska vara så, men jag ser andra som alltid gullas med, aldrig fått nog med kärlek från den andra, aldrig fått klagomål utan bara massa massa kärlek kramar och omtanke. 

Ja är lite emellan allt detta om man verkligen tänker efter, visst jag vet att jag är älskad, men på villkor, det görs nog omedvetet, men så är det. 

Det finns många jag går genom eld och vatten för, det finns många jag aldrig skulle kunna vara utan och jag släpper aldrig det känslan, jag visar den så ofta jag kan, och när jag inte visat det på ett tag så ska dessa VETA att jag alltid finns kvar , alltid kommer finnas kvar. 

Så jävla mycket begochdalbana jämt och ständigt.

Jag är sjukt nöjd med livet, oftast.

Men ibland svävar tankarna iväg.

Och denna dagen beskriver känslan, - otillräcklig. 

Hoppas man kommer över den fort, för man har ju ändå mer än dom flesta kanske inte har eller kommer få i sitt liv. 

nog för mig idag. 

Fredag den 13:onde också.

Goodbye and hejdå

Aimeé jag och fina Lallis midsommar 2013. 

Saknaden kommer aldrig bli mindre, den växer sig större för var dag som går.

(L)