Frågan är.
ÄR det verkligen dags efter så många års tid, att igen börja skriva av sig?
Som tur är följer folk inte bloggar lika mycket som förut så jag ska nog göra det ändå.
Sjukt länge sen jag satt framför en dator för att skriva för folk är så inne i alla sina telefoner nuförtiden och jag är en av dom som tröttnat på den såkallade mobila devicen.
Avslutat facebook, tagit bort alla dess onödiga spel, och kollar insta osv för att se om mina barn lagt ut n¨got roligt, MINA BARN, förstå. Lilla Sisa är 13 år kommer fylla 14 i i februari. Var tog tiden vägen! Och dessa små under, som jag älskar dom.
Senaste året då.
(Av någon konstig anledning återkommer jag alltid denna årstid alltid denna månad.. kom och tänka på det)
Men IAF. där kom hönan in jag tappade fokus för en stund, eller så var det för jag blev för lat, bekväm, inte bekväm av som komma skall. SKRIVANDET, så mycket så mycket som skett sedan oktober förra året. Så allt har varit som en grötig mardröm (Som an aldrig kunde bli värre efter den tunga bortgången av vår finaste Lallis) MEN tro mig det kunde det tydligen.
Nu ska denna morsa, skriva av sig. OCH vara ännu en i cybervärlden som ska förklara sig över det svenska rättssystemet i Sverige, över vad som faktiskt händer om en själv blir utsatt måste flytta samma dag från sin dåvarande sambo , OCH ståendes på gatan med 3 barn-
japp ni läste rätt "ännu en" , "oj här kommer klagomuren". Nerå det ska inte skrivas precis allt, ah inte hela faderittan på en gång. Det tar för mycket på krafterna att ens skriva nu. Men mest få ur mig. Där jag vet att det inte läses alltför sporadiskt längre, hit jag ändå på något sätt alltid kommit tillbaka. Här har varit min plats, likaväl som det var för finaste änglasyster, att faktiskt bara skriva. Publicera, inte publicera. det är helt upp till en själv-
Iaf sedan oktober 2016 var jag utan hem utan barnen som var tvungna att bo hemma hos sina pappor och jag fick flytta runt, jag fick sakna dom vareviga dag, jag fick skrika mig hes för ingen hörde, pter igen få i ansiktet "barnen har pappor och bo hos" så dom står inte på gatan, från att få konstanta mejl från skolan om förhöjd frånvaro, orosmejl hur dom egentligen mår etc etc etc. För dom hade fallit ur sina malla sina fina rutiner och allt kom till att bli kaos på endast någon månad. Rena kläder och hela var tydligen en kamp i sig att sätta på dom när jag inte fanns där också.
Så mycket ondska i b.la dom närmsta så mycket egoism det funnits i många runtom en som man faktiskt skulle ställa upp i den största kris av dem alla.
Vilket som. Bott hos mamma med brorsorna, sovit hos syrran. sovit neråt Norrköping, Eskilstuna, nyköping... listan blir lång över hur många soffor jag legat på, för soc, fastighetsbolag etc bara pissa på mig. Låter hårt men jävlar alltså. En sjukskriven (för diskbråck sedan 2016) . Dagens samhälle lovar så mycket att det finns hjälp för de som behövde, men det är skitsnack. Hur mycket man än ringde och kämpade dagligen för att komma på fötter i ett hem med sina barn så dom fick tillbaka sin mamma som dom bott med heltid konstant sen dom var små. så fanns det endast negativt och avslag och ingen såg till helheten alls.
Räddningen kom nu, september , jag får ett samtal. Min syster fixade så jag hade ett hem. Hennes fyra! Hon flyttade ihop med sin pojkvän och jag fick kors i taket ta över hennes lgh. Jag tar den som en skänk från ovan ett halleluja moment , för det var verkligen på gränsen där. Jag orkade inte mer. Folk säger att man gör allt för sina barn man kämpar mer. Vilket var en daglig kamp. Sista tiden låg jag förlamad i min väns säng som jag fått ett litet rum hos mestadels av dagarna, reste mig inte längre, lämnade inte den där sängen. För orken fanns verkligen knappt kvar.
Finns så mycket att skriva och tro mig det kommer mer. Men är tungt. En del har löst sig nu är det den långa vägen tillbaka på fötter igen.
Ta hand om varandra!
Goodbye and hejdå
