.

Ibland känns livet alltför skevt.

Kan man rätta till allt? 

Jag tror det är ganska så kört denna gången faktiskt, just nu.

Framtiden får visa hur det kommer sluta på just denna stig. 

Men kurvorna blir alltfler och många, men allting kommer lösa sig.

På ett eller annat vis.

Det är jag säker på!

Att vara vuxen innebär också att det tillkommer ansvar, det tillkommer oftast barn. 

Dessa små individer växer upp, lär av oss, studerar oss, tar efter oss.

Undrar hur mina barn kommer bli. För dom har inte alls samma uppväxt som jag själv hade, ensam med Putte & mamma. 

Utan dom hade sin far. Vi separerade när Elias var 6 månader.

Jag flytta ihop med en ny när han var cirka 8 månader och Lovisa 2 1/2 år 2006.

Vi separerade 2010. Dom levde ensamma med mig fram tills år 2012 juni. 

Då kom nästa in i livet, flyttade in. 

("Flingen emellan varade i 2 månader och det hann aldrig bli seriöst och barnen fäste sig aldrig).

Vi bor ännu ihop. 

Nu kommer (MEN), det är inte hållbart, någonstans. 

Vi har verkligen försökt på alla sätt och vis. 

NU har jag verkligen kommit till gränsen då jag endast ser EN utväg om vi ska kunna bli "VI" på riktigt igen, DET är att jag flyttar och bor själv med barnen. 

Nu har det dessutom tillkommit ett tillskott, älskade lilla Nicholas (7 månader) gammal. 

Ska han också behöva stå ut med mitt beteende?

Jag känner mig värdelös gång på gång , jag känner mig "misslyckad". 

Varför kan jag inte bara låta livet leka med oss, ha det bra. 

DÄR kommer det "vuxna" in.

Det är fanimej inte alls lätt.

Jag bär ett gigantiskt ansvar för 3 individer som ska se och lära av just MIG!

Vad ger jag dom för trygghet (egentligen). 

Bo ensam till den dagen dom flyttar själva, DET är ett hållbart beslut känner jag just idag.

Dom ska INTE behöva fästa sig något mer för att sen slitas upp ifrån det. Det är inte logiskt på en fläck. 

Jag gör allt för barnen. 

Innebär det "särbo" eller kanske "singel" LÅT SÅ VARA, NU får det vara nog. 

Jag lägger "mitt"egna liv på hyllan nu, tackar för kaffet. Och lever deras fullt ut. 

Hoppas verkligen dom fortsätter se upp till mig på sättet dom gör, för jag älskar verkligen mina finaste mirakel över allt på denna jord.

DÖM mig gärna, men inte bakom min rygg, jag KAN ta det "in my face".

Älska alla du kan, finns för alla du kan.

Visst tänk på dig själv oftast i första rum, men glöm inte det du skapat, speciellt dina barn som i just mitt fall. 

Dom ser, hör, vet mer än folk tror. 

DOM är vår framtid, våra små genier. 

Goodbye and hejdå!