.

Pratade precis med barnens far. Barnen är där i helgen.

Han berättade om min älskade lilla finaste dotter Lovisa.

Dom hade kollat på mello som vanligt sen kom Linus Svennings låt upp. "Bröder".

Hon hade brustit som aldrig förr. Hon hade gråtit och gråtit och gråtit. Hon kom att tänka på älskade lilla Lallis. Sin moster som hon älskade så starkt. Hon kunde inte hålla det inne längre. Hon brast som aldrig förr hemma hos sin far. Förmodligen för att visa sig stark inför mig, så har hon inte visat något här hemma. Men där hade det inte gått längre. Och det gör så ont i mig, samtidigt som jag har en jävligt enorm saknad efter min syster jag pratade med nästintill varje dag, så sörjer mina barn sin ena moster som dom kom så nära de senaste åren. Speciellt Lovisa. Även det är som en gigantisk klump i magen. Varför i helvete var detta tvunget att ske. Sån jävla sorg som sköljer över mig den senaste månaden kan jag inte ens beskriva med ord. Jag klarar inte att visa mig ledsen för någon. Jag går undan jag gråter jag försvinner in i min bubbla. Men när Alexander berättade händelsen från igår brast jag åter igen men inför en annan människa. Mina älskade fina barn, önskar jag kunde göra så all sorg försvinner, all oro för er mamma, att hon mist sin ena syster. Dom fick tyvärr uppleva livets gång alldeles för tidigt i livet. Jag visar mig ledsen och sårbar inför mina barn men säger att det kommer bli bra tillslut, jag säger att dom får vara ledsna. Hur mycket dom vill. Men Lovisa är väl rädd för att visa mig egentligen för hon är som en annan som vill stötta och visa sig stark, hjälpa sin älskade mamma. Känns skönt ändå att hon tillslut släppte ut det, tillät sig vara sårbar. 

Det är nu på riktigt det verkligt tunga sorgen börjar. Den kommer ifatt en mer och mer man börjar inse att detta faktiskt har skett. Innan har man levt i förnekelse, mer förskjutit sin sorg. 

Det är nu alla tror man ska resa sig och fortsätta sitt liv, men det är tvärtom. Det är nu det kan komma ifatt en inte allt på en och samma gång utan bit för bit. 

Jag önskar verkligen att ingen annan ska behöva uppleva denna sorg som jag och alla mina älskade måste. Hade jag kunnat knäppa med fingrarna och fått detta ogjort så hade jag, på en blink. 

Jag känner mig så naken och övergiven. Ensam.  

Ni vet vad jag menar....